Organisationer är inte organismer

För många år sen fick jag en förklaring från en chef jag jobbade med om hur en organisation fungerar. Jag köpte inte liknelsen då, och jag köper den inte nu.

På papperet på bordet ritade chefen upp en bild på en människa. Det var en streckgubbe som stod bredbent med raka armar som pekade lite nedåt.

Så här kan man se på företaget, sa chefen, och jag misstänker att han själv inte köpte det han sen sa. Jag tyckte att han lät tveksam. Modellen hade han inte hittat på själv. Det var en medlem i företagets styrelse som dragit den för honom.

– “Om man tänker sig att huvudet här är ledningen”, förklarade han och pekade på sin teckning.

Jag tyckte liknelsen lät märklig då men tror det tog ett tag innan jag kunde säga varför.

Du ser nog problemet snabbare än jag gjorde då. Om ledningen är organisationens hjärna så antyder det att övriga i organisationen inte ska ägna sig åt tänkande.

Så brutalt framfördes förstås inte denna liknelse. Istället beskrevs resten av organisationen som “musklerna”.

De metaforer vi använder oss av formar oss. Använder vi tankebilder som antyder att bara ledningen är kapabel att tänka och att resten bara ska utföra, då blir det ju inte så konstigt att bara ledningen är involverad i t.ex. strategi- och beslutsarbete.

Organisationer är inte organismer. Inte heller maskiner. Vare sig organismer eller maskiner består av delar med en egen vilja. Men det gör organisationer: de är sociala system, nätverk, av individer med egna drivkrafter. Känns som en dörr som inte skulle behöva sparkas in år 2019, men det är nog värt att sparka på den lite och då så att vi inte trillar ned i dåliga metaforer igen.