Feedback är svårt att ta

Det finns ingen mirakelmedicin i kommunikationens värld. It takes two to tango.

På cykeln hem från Uppsalas centrum fick jag hjärtat i halsgropen. En bil pressade sig mellan min cykel och en parkerad bil på andra sidan vägen. Bilisten passerade med några decimeters marginal från mitt styre. Det gick bra, men satan vad rädd jag blev. En kort bit längre fram stannade bilisten vid en stoppskylt, så han var åtminstone inte helt ointresserad av att bete sig civiliserat i trafiken. Jag rullade upp bredvid honom, signalerade åt honom att rulla ned rutan och sa:

– Du passerade mig väldigt nära alldeles nyss. Du behöver ha åtminstone nån meter mellan dig och cyklister.

Ska väl inte hymla med att jag själv är rätt förvånad över att jag inte använde några fula ord eller fingergester trots att pulsen var rätt hög.

Inne i bilen satt en herre, äldre än mig men inte lastgammal. Han lyssnade artigt på mina ord, och sen sa han:

– Äh. Du. Äh!

Sen körde han därifrån.

Jag vet. Det är svårt att ta emot feedback. För flera år sedan jag gick en fantastisk kurs med Charlie och Edie Seashore på Cape Cod på USA:s östkust. De var i åttioårsåldern och hade jobbat tillsammans i årtionden. Ända sedan organisationsutvecklingens barndom faktiskt. På kursen sa de många saker som fastnade i mig. En av de sakerna var Charlies förklaring att när vi reagerar som starkast på feedback - då är det kanske extra lägligt att vi stannar upp och reflekterar över om feedbacken trots allt inte betyder något väldigt viktigt för oss. Det finns en anledning till att vi reagerar, helt enkelt, som vi kanske behöver utforska och försöka upptäcka.

Den som erbjuder feedback kan göra det lite lättare för mottagaren genom att inte anklaga, tankeläsa och skrika men det räcker ändå aldrig hela vägen. Mottagaren måste vilja ta emot informationen också. Och det vill vi ju ofta inte. Det gör för ont att få feedback, särskilt när självkänslan är lite vacklande, och så kickar försvarsmekanismerna in istället och vi blir förbannade, ledsna, kränkta.

Så, vi är många som tränat på att formulera feedback så att den utgår från jag-budskap, separerar observation från tolkning, granskar vår avsikter och hittar en öppning innan vi erbjuder feedbacken. Och lik förbannat misslyckas vi ändå med att nå fram. Det finns liksom inga garantier i kommunikationens värld. Vi får fortsätta träna på att nå fram, men samtidigt kanske fantisera en stund om en värld där vi alla är så trygga i oss själva att vi lite oftare kunde se feedback som en gåva istället för som en kränkning - även de gånger de kommer lite överraskande och lite klumpigt utformad.