Kraften i enkelhet

Här är en princip som jag försöker använda i mitt arbete: om jag inte kan förklara vad jag menar med enkelt språk, så har jag förmodligen inte förstått själv.

Jag har hört principen tillskrivas både Albert Einstein och Richard Feynman, men jag tror att det är en princip som har upptäckts och återupptäckts många gånger om.

Somliga verkar ha som medveten eller omedveten strategi att försöka imponera genom att använda onödigt svårt språk. Jag tror de lurar sig själva och drar med sig andra i fallet.

Själv älskar jag att resonera kring principer och teorier. Men! Jag blir också oerhört frustrerad om det stannar på den nivån. Jag gillar när saker förändras och blir bättre, och det är svårt att bli bättre när vi saknar förståelse. När det gäller förmågan att skapa förbättring är krångligt språk mer begränsande än imponerande.

Genom att prata krångligt lurar vi oss själva att vi förstår mer än vi gör. Pfeffer och Sutton skriver så här, i “The Knowing-Doing Gap”:

“talk is inevitable in organizations and necessary for decision making and action. We observed that organizations that were better at learning and translating knowledge into action understood the virtue of simple language, simple structures, simple concepts, and the power of common sense, which is remarkably uncommon in its application” ¹

Organisationer som förstår hur viktigt enkelhet är, är också bättre på att översätta kunskap till handling.

Om du liksom jag fastnar i krångelträsket då och då så kan jag tipsa om att det hjälper att ha vänner och kollegor som kan säga saker som: “det du precis sa är helt obegripligt, Tobias”. Så, om du likt jag har en dragning mot det onödigt komplexa - se till att skaffa dig en bullshit-partner: En person som du litar på, och som vågar berätta för dig när du glider in i den överdrivna krånglighetens värld. Där blir nämligen inga bullar bakade.